Klimakteriet – vad du behöver veta om tiden före, under och efter

Vad är klimakteriet?

Klimakteriet (ibland kallat övergångsåldern) är perioden i en kvinnas liv när hormonproduktionen i äggstockarna minskar och menstruationerna så småningom upphör. Ordet menopaus avser den sista menstruationsblödningen, men eftersom man bara vet i efterhand vilken blödning som blev den sista definieras menopausen som tidpunkten 12 månader efter den sista mensen. Klimakteriet är alltså inte en enskild händelse, utan en längre övergångsfas som sträcker sig över flera år och delas in i flera stadier:

• Premenopaus-  är tiden före klimakteriets övergång. Den omfattar de fertila åren fram till mitten av 40-årsåldern. Hormonproduktionen och menscyklerna är oftast normala, men mot slutet kan cykeln bli något kortare och blödningarna förändras. Ägglossningar och fertilitet finns kvar under denna fas.

• Perimenopaus ("förklimakteriet") –Perimenopaus är övergångsfasen fram till menopaus, ofta med start kring 45 års ålder. Mensen blir mer oregelbunden och hormonbalansen svänger, vilket kan ge symtom som vallningar, svettningar, sömnproblem och humörförändringar. Fertilitet finns fortfarande, men den minskar.

• Menopausen definieras som den sista menstruationen och konstateras först efter tolv månader utan blödning. Den inträffar i genomsnitt vid 50–51 års ålder och markerar slutet på den fertila perioden.

• Postmenopaus (“postklimakteriet”) är tiden efter menopaus. Hormonproduktionen är låg och symtom som vallningar brukar avta, medan långsiktiga effekter av östrogenbrist kan bli tydligare, till exempel torra slemhinnor och ökad risk för benskörhet.

Denna övergång inträffar oftast i medelåldern. I Sverige ligger genomsnittsåldern för menopaus omkring 51 år, men normalvariationen är stor – för många sker det någon gång mellan 45 och 55 års ålder. Vissa kvinnor kan komma i klimakteriet tidigare: ungefär 8% av kvinnor i höginkomstländer når menopausen redan vid 40–44 års ålder (så kallat tidigt klimakterium), och ytterligare runt 2–4% drabbas av prematur menopaus före 40 års ålder. Tidig eller för tidig menopaus kan medföra särskilda hälsoutmaningar (till exempel ökad risk för benskörhet och hjärt- och kärlsjukdom) och kan vara känslomässigt påfrestande för den som drabbas. Men för de flesta kvinnor är klimakteriet något som sker kring 50-årsåldern som en naturlig del av åldrandet.

Premenopaus

Definition och ålder: Premenopaus syftar på tiden före själva menopausövergången. Den omfattar kvinnans fertila år fram till dess att tydliga klimakteriella förändringar påbörjas, oftast fram till omkring mitten av 40-årsåldern.

Hormonella förändringar: Under premenopaus är äggstockarnas hormonproduktion fortfarande i stort sett normal. Östrogen och progesteron utsöndras cykliskt som vanligt, och follikelstimulerande hormon (FSH) hålls på en låg, normal nivå genom negativ återkoppling från äggstockshormonerna. Små hormonella skiftningar kan dock börja uppstå mot slutet av premenopausen i takt med att äggreserven minskar.

Menstruationscykel: Menstruationerna är oftast regelbundna. Mot slutet av denna fas kan dock vissa förändringar i blödningsmönstret märkas. Till exempel kan cykeln bli något kortare, vilket ibland yttrar sig som tidigarelagd mens och premenstruella stänkblödningar. I övrigt kvarstår ägglossningar och fertilitet under premenopaus.

Vanliga symtom: De flesta upplever oftast inte klimakteriesymtom under premenopaus. Kroppens hormonbalans är fortfarande intakt, så besvär som typiskt förknippas med östrogenbrist (t.ex. värmevallningar) finns inte i denna fas.

Perimenopaus (“förklimakteriet”) och oregelbundna blödningar

Definition: Perimenopaus avser övergångsfasen före menopaus, då hormonproduktionen börjar variera och menscykeln blir mer oregelbunden. Typiskt inträffar perimenopaus i medelåldern, vanligtvis med start kring 45-årsåldern (men individuella variationer förekommer).

Hormonella förändringar: Under förklimakteriet börjar nivåerna av framför allt östrogen och progesteron att fluktuera. Ibland producerar äggstockarna fortfarande ägg och hormoner som vanligt, men allt oftare uteblir ägglossningar eller så rubbas den fina hormonbalansen. Detta leder till förändringar i menstruationscykeln.

Menstruationscykeln: Du kan märka att din mens blir oregelbunden – kanske kommer den glesare än förut eller hoppar över någon månad, för att sedan dyka upp igen. En del får istället tätare cykler, innan de börjar glesa ut. Blödningarnas mängd och längd kan också förändras. Det är till exempel vanligt med kraftigare eller långdragna blödningar hos vissa, medan andra får mycket sparsamma mensperioder mot slutet av fertiliteten. Alla dessa variationer beror på hormonernas berg- och dalbana under perimenopausen.

Under sen perimenopaus inträffar ofta längre uppehåll: man kan hoppa över två eller fler cykler i rad, med intervall på 2–3 månader mellan blödningarna. Sammanfattningsvis råder ett svängigt och oförutsägbart blödningsmönster under perimenopaus, vilket kan göra det svårt att skilja på normala förändringar och oregelbunden mens med andra orsaker. Trots detta måste man vara medveten om att graviditet fortfarande kan inträffa ända fram till menopaus.

Vanliga symtom: Perimenopaus är den period då de klassiska klimakteriebesvären oftast debuterar. Sjunkande och fluktuerande östrogennivåer leder hos många till vasomotoriska symtom – framför allt värmevallningar och svettningar (inklusive nattliga svettningar) – samt olika psykiska och kroppsliga förändringar. Symtomens typ, intensitet och varaktighet varierar betydligt mellan individer; en del kvinnor har lindriga besvär medan andra besväras i hög grad. Vanliga symtom och tecken under perimenopaus/förklimakteriet inkluderar:

Kroppen reagerar på de svängande hormonnivåerna och många kvinnor upplever de första tecknen på förklimakteriet i denna fas. Vanliga besvär är till exempel:

• Värmevallningar och svettningar: Plötsliga episoder av intensiva värmekänslor som sprider sig i kroppen, ofta med rodnad och svettningar. Dessa vallningar kan komma både dagtid och som nattsvettningar som stör sömnen. De kan till en början vara mildare och mer sporadiska, men tenderar att öka i frekvens under klimakteriets gång.

• Humörsvängningar och känslomässig känslighet: En del märker att de blir mer lättirriterade, nedstämda eller ångestfyllda än tidigare. Vissa jämför det med förstärkta PMS-symtom – humöret kan åka berg-och-dalbana i takt med hormonförändringarna. Ökad stresskänslighet och trötthet är heller inte ovanligt.

• Sömnproblem: Många får svårare att sova gott. Det kan hänga samman med nattliga svettningar som väcker en, men också med oro eller insomningsproblem kopplat till hormonerna.

• Ömma bröst och PMS-liknande besvär: När hormonnivåerna blir oregelbundna kan klassiska PMS-symtom som bröstspänningar, huvudvärk eller svullnadskänsla ibland bli starkare.

• Förändringar i underlivet: Redan under perimenopausen kan en del kvinnor märka av  sköra slemhinnor – exempelvis att man blir torrare i slidan eller att samlag kan börja kännas obekväma. Detta beror på att östrogennivån successivt sjunker och kan leda till torra slemhinnor i underlivet på grund av östrogenbrist.

Det är viktigt att påpeka att inte alla får alla dessa besvär och graden kan variera mycket. Vissa kvinnor seglar igenom förklimakteriet med lindriga symtom, medan andra upplever det som en jobbig period. Din upplevelse är individuell, men oavsett hur du mår är det bra att veta att det som sker i kroppen är normalt. Förklimakteriet är kroppens sätt att ställa om inför den kommande menopausen.

Visste du att…? Dagens kvinnor lever ofta över en tredjedel av sitt liv efter klimakteriet. Att komma in i klimakteriet betyder alltså inte alls att "allt är över" – det markerar snarare början på en ny fas. I genomsnitt inträffar menopausen runt 51 års ålder och med en medellivslängd för kvinnor på cirka 84 år i Sverige innebär det över 30 år i postklimakteriet. Denna insikt påminner om hur viktigt det är att ta hand om sin hälsa genom klimakteriet och tiden därefter, till exempel genom ett klimakteriepaket med hormon- och sköldkörteltest för kvinnor, så att man kan njuta av livet även efter den sista mensen.

Menopausen – den sista mensen

Menopaus är, som nämnts, medicinskt definierat som tidpunkten för den sista menstruationen. Det är dock inget man vet i stunden – först när man har varit utan mens i minst 12 månader kan läkaren konstatera att menopausen sannolikt inträffade i samband med den sista blödningen. Menopausen utgör mittpunkten i klimakteriet, då kvinnans reproduktiva fas formellt tar slut.

När inträffar menopausen? Vanligtvis runt 45 års ålder

Det varierar, men de flesta kvinnor når sin menopaus i 50-årsåldern. Medelåldern är omkring 51 år i Sverige, men en del får sin sista mens redan i 40-årsåldern och andra först vid 55–56 års ålder. Ålder vid menopaus påverkas av både ärftliga faktorer och av levnadsvanor. Till exempel tenderar rökare att komma i klimakteriet ett par år tidigare än icke-rökare, eftersom rökning påskyndar äggstockarnas åldrande. Även vissa medicinska behandlingar (som cellgifter) eller operationer där äggstockarna tas bort kan leda till att klimakteriet inträder tidigare, och en del kan vilja läsa mer om klimakteriets symtom, orsaker och behandling. Om menopausen inträffar före 45 års ålder brukar man kalla det tidig menopaus, och före 40 år kallas det prematur ovarialsvikt (för tidigt klimakterium). Dessa situationer kan behöva särskild medicinsk uppföljning. Men för en stor majoritet är åldersspannet 45–55 år när klimakteriet sker, även om det ibland kan vara svårt att veta om det är klimakteriet eller något annat bakom symtomen.

Symtom kring menopausen – värmevallningar och svettningar

Under tiden runt själva menopausen – alltså sen perimenopaus och de första åren efter sista mensen – är klimakteriebesvären ofta som mest framträdande. Det är nu östrogennivåerna faller som brantast, vilket bland annat kan förklara varför man får värmevallningar i klimakteriet. Typiska symtom som många erfar under denna period inkluderar:

• Intensiva värmevallningar: Vallningarna kan bli både oftare och kraftigare. Upp mot 70–80% av kvinnor i övergångsåldern upplever vallningar eller svettningar i någon grad. För ungefär en tredjedel blir de så påtagliga att de kan störa vardagen och försämra livskvaliteten utan någon form av hjälp, särskilt under förklimakteriet då kroppen påverkas av hormonella svängningar.

• Sömnstörningar: Kombinationen av hormonförändringar och nattliga svettningar gör att många sover dåligt. Man kan ha svårt att somna, vaknar flera gånger per natt eller tidigt på morgonen. Långvarig brist på sömn kan i sin tur göra att man känner sig utmattad och irritabel på dagen, och sjunkande nivåer av progesteron som påverkar sömnen kan också spela in.

• Humör och psyke: Det är vanligt att känna sig mer labil eller nedstämd under klimakteriet. Vissa drabbas av depression eller ångest som de inte haft förut, eller får ökade besvär av tidigare sådana problem. Andra beskriver en allmän känsla av vemod i samband med att en livsfas (fertiliteten) avslutas. Samtidigt upplever många också en känsla av lättnad över att slippa mens och PMS i framtiden – det är med andra ord blandade känslor. Stöd från omgivningen och öppen kommunikation om vad man går igenom kan hjälpa mycket, särskilt om förklimakteriet påverkar humör och sexlust.

• Trötthet och koncentrationsproblem: Hormonbristen kan påverka kognitionen tillfälligt – en del märker att minnet känns sämre eller att det är svårare att fokusera. Man kan känna sig mentalt dimmig, vilket ibland skämtsamt kallas ”brain fog” under klimakteriet. Mycket av detta hänger samman med sömnbrist och humör, men även östrogen har effekter i hjärnan.

• Kroppsliga förändringar: Efter menopausen sker en omfördelning av fett i kroppen – många märker att de lättare går upp i vikt eller att figuren ändras (t ex mer fett kring midjan). Även hud och hår kan påverkas; huden kan bli torrare och man kan uppleva håravfall eller att håret tunnas ut något, på grund av hormonella förändringar. Många vill då förstå mer om hur hud och hår påverkas i klimakteriet och varför man ibland tappar hår i klimakteriet kopplat till hormoner och B-vitamin. Vissa får också ökade besvär med leder och muskler (stelhet, värk), även detta delvis påverkat av minskat östrogen.

Det är viktigt att komma ihåg att varje kvinnas upplevelse är unik. Vissa har få symtom kring menopausen medan andra har många. En del känner sig besvärade av vallningar men mår i övrigt bra psykiskt, medan andra kanske knappt har vallningar men desto mer problem med humöret. Klimakteriet kan således se väldigt olika ut. Du är inte ensam om du upplever det jobbigt – miljontals kvinnor går igenom detta världen över varje år, och det finns hjälp och stöd att få om besvären blir svåra.

Hur länge varar besvären?

Den fråga många ställer sig mitt i allt är: ”Hur länge ska jag behöva ha det så här?” Tyvärr finns inget enkelt svar, då det varierar kraftigt. Men forskning har gett vissa ledtrådar:

• De flesta klimakteriebesvär är övergående. Vallningar och svettningar tenderar att avta i takt med att kroppen vänjer sig vid den lägre hormonnivån. Enligt studier upplever en genomsnittlig kvinna värmevallningar i ungefär 5–7 år totalt under klimakteriet. Men det är just ett snitt – vissa blir av med dem fortare, andra kan dras med vallningar i över tio år.

• Om symtomen börjar tidigt i förklimakteriet, finns tyvärr en tendens att de varar längre totalt. Kvinnor som får frekventa vallningar redan medan de fortfarande har mens, kan enligt en större studie få besvär i genomsnitt drygt 10 år allt som allt. De som inte börjar få vallningar förrän efter menopaus slipper ofta undan snabbare (i snitt runt 3–4 år efter menopaus). Detta hänger samman med att förklimakteriet innebär tidiga tecken på hormonförändring som kan pågå under flera år.

• Hos cirka 10–20% av kvinnorna kan vasomotorsymtom (vallningar/svettningar) fortsätta i över 10 år efter menopaus. Det är ovanligt att de håller i sig livet ut, men en mindre grupp kan ha kvar vallningar även långt upp i äldre ålder.

• Lokala symtom som slemhinnebesvär (vaginal torrhet, urinvägsbesvär) tenderar inte att gå över av sig själv, utan kan tvärtom bestå eller förvärras ju längre tiden går efter menopaus om man inte behandlar dem. Detta beror på den kroniska bristen på östrogen i underlivet efter klimakteriet. Många behöver någon form av lokal östrogenbehandling (exempelvis östrogenkräm eller slidpiller) för att motverka torra slemhinnor, även när de akuta vallningarna sedan länge upphört.

Sammanfattningsvis: Klimakteriet är en övergång, inte ett permanent tillstånd. De mest akuta besvären kommer att klinga av så småningom. Men övergången sker i olika takt för olika personer.

Postklimakteriet – livet efteråt

Postklimakteriet syftar på tiden efter menopausen. Rent biologiskt innebär det att äggstockarna har slutat producera östrogen och progesteron (förutom en liten mängd östrogen som fortfarande bildas genom omvandling av hormoner i binjurar och fettväv). Denna fas varar resten av livet – när du väl har passerat menopausen är du postmenopausal från och med då. Här är några kännetecken för postklimakteriet och hur kroppen påverkas:

Fortsatta symtom eller nya besvär

Hos många kvinnor avtar vallningar och svettningar successivt under de första åren av postklimakteriet. Kroppen vänjer sig vid den nya hormonbalansen. Om du fortfarande hade vallningar något år efter sista mensen, finns goda chanser att de minskar i frekvens med tiden. Dock kan en del, som nämnts, ha kvar vallningar under lång tid. Var beredd på att symtom kan komma och gå i vågor – man kan ha perioder med nästan inga besvär, för att sedan få en tillfällig återkomst av vallningar exempelvis under stress eller sjukdom, och ibland kan det vara svårt att avgöra om det rör sig om PMS eller perimenopaus och hur hormonerna förändras.

De besvär som tenderar att bli mer framträdande i postmenopausen är framför allt kopplade till östrogenbristen i underlivet:

• Torra slemhinnor: Många postmenopausala kvinnor upplever vaginal torrhet, klåda eller sveda. Det beror på att slidans slemhinna blivit tunnare och torrare utan östrogenets fuktgivande effekt. Omkring 50 procent av kvinnor i klimakteriet drabbas, och det kan göra ont vid samlag eller ge en skavande känsla dagligen.

• Urinvägsbesvär: Östrogenbristen kan också påverka urinröret och urinblåsan. Man kan få återkommande urinvägsinfektioner eller ständiga trängningar att kissa (s.k. atrofisk uretrit). Vissa kan läcka småskvättar urin när de nyser eller hoppar (stressinkontinens), delvis relaterat till försvagad bäckenbotten i samband med ålder och hormonförändringar.

• Sexuella förändringar: Lust och sexliv kan påverkas efter klimakteriet. En del kvinnor upplever minskad sexlust, vilket kan bero på både hormonella faktorer och livssituationen i stort. Samtidigt vittnar andra om att de känner sig friare och mer avslappnade i sitt sexliv när risken för graviditet är borta. Det är med andra ord individuellt. Om torra slemhinnor orsakar smärta vid samliv, finns hjälp att få i form av lokal östrogenbehandling eller glidmedel så att sex kan fortsätta vara njutbart även efter klimakteriet. Menopausal hormonbehandling kan också vara effektiv mot värmevallningar, svettningar och andra östrogenbristrelaterade symtom.

Utöver underlivsrelaterade symtom är det bra att känna till vissa hälsorisker som ökar efter menopausen. Östrogen har tidigare i livet haft en skyddande effekt på bland annat skelett och blodkärl. När den effekten försvinner kan man se:

• Benskörhet: Efter klimakteriet tappar kvinnor benmassa snabbare. Detta ökar risken för osteoporos (benskörhet) och benbrott på sikt. Särskilt höftledsfrakturer och kotkompressioner i ryggraden blir vanligare hos kvinnor 10–20 år efter menopaus. För att motverka detta är det viktigt med tillräckligt intag av kalcium och D-vitamin, samt regelbunden viktbärande motion (promenader, styrketräning) för att stärka skelettet. I vissa fall kan läkare rekommendera benspecifika läkemedel om bentäthetsmätning visar osteoporos.

• Hjärt- och kärlsjukdom: Kvinnor har generellt lite lägre risk för hjärtinfarkt än män före klimakteriet, delvis tack vare östrogenets skyddande verkan på kärlen. Efter menopausen ökar dock kvinnors risk och kommer ikapp mäns. Det är en anledning till att levnadsvanor blir extra viktiga i postklimakteriet – hålla koll på blodtryck, äta hälsosamt, inte röka och röra på sig, för att skydda hjärta och kärl på lång sikt.

Trots dessa risker vill vi betona att postklimakteriet inte alls behöver betyda försämrad hälsa eller livskvalitet. Många kvinnor vittnar om att de, efter att ha tagit sig igenom de värsta klimakteriebesvären, mår utmärkt och lever ett aktivt, rikt liv under postmenopausen. Det kan vara en tid då karriären kanske är stabil, barnen (om man har några) börjar bli vuxna, och man kan fokusera mer på sig själv. Energin kan återvända när sömnen förbättras och humöret stabiliseras igen. Med bra egenvård och eventuell medicinsk hjälp om det behövs kan kvinnor i postklimakteriet må lika bra som – eller till och med bättre än – tidigare.

Sammanfattningsvis

Klimakteriet är en stor omställning – inte bara hormonellt, utan också mentalt och socialt. Det kan vara en omvälvande tid, men kom ihåg att det inte är en sjukdom utan en naturlig fas i livet.

• Prata om det: Dela gärna med dig av vad du upplever till partner, vänner eller kollegor du litar på. Klimakteriet är inget att skämmas för, och öppenhet kan öka förståelsen runt dig.

• Lev hälsosamt: Små livsstilsförändringar kan göra stor skillnad. Regelbunden motion, sömn och en balanserad kost hjälper både humör, sömn och benhälsa, och regelbunden fysisk aktivitet, särskilt styrketräning flera gånger i veckan, kan minska värmevallningar och svettningar. Undvik rökning (som förvärrar symptom och risker) och drick måttligt med alkohol, då alkohol kan trigga vallningar hos vissa.

• Sök hjälp vid behov: Om du mår dåligt – vare sig fysiskt eller psykiskt – ta kontakt med sjukvården. Det finns behandlingar som kan hjälpa. hormonbehandling med östrogen och gestagen är den mest effektiva behandlingen mot vallningar och svettningar och ger ofta god lindring vid svåra besvär. En sådan behandling kan också vara icke-hormonell eller livsstilsrelaterad, beroende på vilka symptom som behandlas. I vissa fall används antidepressiva läkemedel i låg dos för att dämpa blodvallningar. Icke-hormonell farmakologisk behandling kan omfatta SSRI och SNRI, vilket gäller som ett alternativ för vissa och kan minska antalet vallningar per dygn med uppemot 50 procent. Vid svåra besvär bör du söka vården för bedömning av vilken behandling som passar. Du förtjänar att må bra, även mitt i klimakteriet.

Till sist – varje kvinna upplever klimakteriet olika, men ingen ska behöva gå igenom det ensam. Genom kunskap, förståelse och rätt stöd kan klimakteriet bli lättare att navigera. Och glöm inte: efter stormen väntar ofta lugnare vatten. Postklimakteriet kan bli en tid av nytändning och styrka, där du med visdom och erfarenhet kliver in i en ny fas av livet. Vi på Werlabs finns här för att stötta dig på vägen.